Rockig oud i mix med electronica. Mycket improvisation och gärna konserter med klassiska symfoniorkestrar. Revolutionen i Egypten öppnade ett musikaliskt rum för Yasmine Al Baramawy. Här berättar hon för Mix Musik om hur hennes musik har växt fram, vad som kvävt skapandet och vad som fått det att spira igen.
– Jag började spela oud av en slump. Hela mitt liv har jag velat lära mig att spela ett instrument men hade aldrig möjlighet. Efter att jag slutade på universitetet jobbade jag på olika ställen. Jag var 25 år när jag bestämde mig för att börja spela ett instrument för skojs skull på helgerna. Jag började med piano, men läraren var inte särskilt bra. Jag upptäckte en annan lärare som spelade oud, men var också intresserad av qanun. För mig påminde ljuden hos instrumenten om varandra. Men egentligen visste jag inte alls, jag hade ju mest lyssnat på rock och metal!
Yasmine skrattar. Hennes skratt når ögonen och det är omöjligt att inte skratta med. Vi överröstar sorlet runtomkring oss, på puben vid Värnhemstorget, fullsatt en tidig fredagskväll.
OM INSTRUMENTET OUD OCH OM ATT BLI MUSIKER
Yasmine Al Baramawy började alltså ta lektioner i oud. Läraren tyckte hon hade stor talang och hon fortsatte varje vecka, men hade ännu inget instrument.
– Det finns en särskild institution i Kairo för att lära ut oud. Jag tog mod till mig efter bara två månaders lektioner och ansökte till skolan, och de antog mig. Jag kände att jag verkligen kunde bli musiker. Jag lärde mig snabbt och utvecklades. Det var som att jag kunde föreställa mig själv att leva och arbeta som professionell musiker, inte bara ha det som en hobby. Jag hade lite sparpengar – så jag sa upp mig från mitt jobb fyra månader senare, innan jag faktiskt började arbeta som musiker.
Efter universitetsstudier i lingvistik hade Yasmine haft olika arbeten, det senaste var inom marknadsföring men hon hade tidigare även arbetat som lärare i arabiska. Hon beskriver att hon aldrig känt att något av det passade henne.
– Jag började istället spela med orkestern på Oud-skolan och gick till andra ställen för att lära mig andra musikstilar. Det jag lärt mig fram tills dess var irakisk spelstil, och jag lärde mig mer om fler skalor och stilar hos andra egyptiska musiker.
ATT SPELA OUD SOM KVINNA
Att ägna sig åt instrumentet oud innebar att kliva in på ett mansdominerat område.
– Det var konstanta trakasserier, både av lärare och av de jag studerade tillsammans med. På övningarna var det enbart män, förutom jag, och många utav dem var professionella. Jag blev anklagad för att vara en dålig musiker, ”du kan inte spela, du är ju kvinna”. De gjorde ofta narr av mig. Jag behövde ofta stoppa dem rent konkret, som att ta bort någons hand då de skulle röra vid mig under övningen. Men jag fortsatte spela. Jag gick inte hem! Det fanns andra kvinnor på oud-skolan men de slutade alltid. De gifte sig, eller slutade av andra anledningar. De var antagligen jätteduktiga – men frågan är hur länge de orkade spela? Jag blev ju själv uppäten av allt detta, och det tog min energi. Det är verkligen inte rättvist!
Yasmine hade en lärare som stöttade hennes musikaliska utveckling hela tiden, genom de trakasserier som han såg hända. Utan honom hade allt tagit längre tid, berättar hon. Det tog henne ett och ett halvt år på denna skola, att utvecklas till oud-spelare.
– Jag fortsatte spela utan att klaga. Många privatlektioner ges i lärarnas hem, vilket gör att du känner dig väldigt utsatt. Men om jag skulle klaga, då skulle jag inte få ta del av den kunskap de hade. De skulle säga till mig att aldrig komma tillbaka. Så jag stod emot men utan att klaga och denne ende lärare på skolan stöttade mig hela tiden. Han är fortfarande en vän till mig.
Ibland bad hon manliga kompisar, att gå till en lektion och lära sig. Hon satt då bredvid och memorerade vad som lärdes ut. Då blev hon inte lika utsatt själv.
NÄR REVOLUTIONEN KOM
– Den 24 januari 2011 hade jag min sista lektion. Jag bestämde inte det själv. Revolutionen kom och det vanliga Egypten stannade. Min första melodi komponerade jag den 28 januari 2011. Det var första gången jag såg människor dö, jag såg döda kroppar på gatan och allt var annorlunda. Det var något episkt och jag kunde aldrig glömma det. Kompositionen kom till mig – som en loop inuti huvudet pågick den. Men jag var uppslukad av revolutionen, så jag hann aldrig skriva ner eller spela in den. Jag fick ett helt nytt umgänge, allt var nytt! Vi samlades – aktivister, författare, musiker – alla förenades vi i revolutionen. Under 10-12 timmar varje dag pratade vi, diskuterade och spelade – det var så jag skapade mig ett namn. Jag började spela på våra samlingar.
– Jag har ju alltid tyckt om rock och metal, och det som jag spelade på oud var mest klassiskt. När jag fick inspiration började jag skapa från mitt undermedvetna. Folk undrade över vem tjejen var som spelade metal på oud? Jag kände mig fri att göra det eftersom mötena var informella – vi samlades och gav oss ut och demonstrerade, vi pratade, spelade, tog hand om de som blivit skadade – och gick ut och demonstrerade igen. Det fanns inga gränser eller kritiska utvärderingar av vad som skedde. Allt handlade om att agera, om att vara i situationen och reagera. Min musik skapades här.
Hon berättar att när hon fick musikervänner minskade de sexuella trakasserierna. Att vara student inom musik var helt annorlunda. Att hitta trygga umgängen blev väldigt viktigt.
REVOLUTIONENS SLAGSIDA OCH UPPHÖRANDET AV SKAPANDET
– Efter att jag var med om ett övergrepp i slutet av 2012 började även revolutionens slagsida. Och den sidan hade inte plats för musik och kreativitet. Armén kom med vapen, våra drömmar om ett sekulärt land började sakta upplösas och fighten handlade om islamisterna och armén. Vi fanns inte med längre. Och jag slutade spela. Dagen efter överfallet försökte jag spela. Mitt instrument är min närmaste vän. Men allt var dött.
En aktiv tid började för Yasmine då hon stod upp för sig själv efter överfallet. Hon fick erbjudanden om att NGO:s skulle startas i hennes namn mot sexuella trakasserier, och var ofta anlitad som förespråkare och talare i ämnet. Men i allt detta förlorade Yasmine musiken. Hon vågade efter lång tid hålla en enda konsert under 2014 och laddade även upp sin låt. Men efter det rasade det inombords.
– Jag föll inte ner och blev knäckt efter våldtäkten. Jag stod upp och slogs. Men efter lång tid som aktivist kände jag mig helt död inombords. Jag deklarerade på Facebook att jag slutade som aktivist. Jag flyttade hem till min mamma för att jag var tvungen att hitta mig själv. Jag lämnade inte min säng eller mitt rum på nästan ett år. När jag började röra mig igen hade jag kramp i kroppen.
VÄGEN TILLBAKA
Men sedan 2016 har Yasmine tagit sig upp igen och kommit tillbaka till musiken.
– Allt var förstås en lång process. Jag gick inte i terapi. Jag gjorde ingenting alls i början, bara var i sängen. Sen började jag läsa självhjälpsböcker.
Yasmine hade tidigare studerat lingvistik, så intresset för språk har alltid funnits i hennes liv. Under flera månaders tid arbetade hon enbart med färgläggning, studerade tyska via en app och började därefter att gå till gym. Efter en tid började hon också lyssna på musik medan hon målade. Sakta byggde hon upp sig själv. Till slut började hon med att hålla i sitt instrument igen. Hon höll i det under en timme om dagen. Och i början på 2016 publicerades en dokumentär om Yasmine i Skandinavien. En dansk filmare hade följt henne sedan hon blivit ett namn under revolutionen. Han filmade hennes enda konsert år 2014. I filmen berättar Yasmine om sitt beslutet att upphöra med aktivismen för att gå istället tillbaka till musiken där hon har sin identitet. Då filmen visats i Norge kontaktades Yasmine av Jan Björanger från Stavanger i Norge. Yasmine bjöds in till att spela tillsammans med orkestern i Stavanger på Kammarmusikfestivalen i augusti 2016. Strax växte musikintresset sig starkt igen. Hon lämnade sin mammas hus och flyttade till en lägenhet.
OM ELEKTRONIKA OCH LJUDKONSTENS INTRÄDE
Bland de positiva händelserna år 2016, var en kurs i ljudteknik och komposition i Kairo som Yasmine fann.
– Jag blev helt förälskad! Jag gjorde ett ljudspår och hamnade till och med på någon europeisk radio, med det spår som var min uppgift till kursen. Jag kallade låten Audacity, efter det program som jag jobbade med. Detta var den första kontakt jag hade med att skapa ljud elektroniskt. Jag lärde mig alla grunder på den här kursen, att rensa ljudklipp från sorl och människoröster, att tona in och ut, berättar hon entusiastiskt.
De positiva händelserna ledde till att hon år 2017 fick spelningar runtom i Europa och i USA. Hon har än så länge endast fyra spår på sitt soundcloud, men berättar att hennes musik har spridits genom ”word of mouth” mellan arrangörer, på liknande sätt som under revolutionen.
– Jag har ännu inte gjort några ansökningar om att få spela på festivaler, men jag har blivit inbjuden. Jag har gjort vad jag kunnat med mitt spelande, samtidigt som jag försökt att anpassa mig till alla förändringar i mitt liv, och det här året njöt jag av att vara den jag verkligen ville vara.
FRÅN KAIRO TILL MALMÖ. FRÅN EGYPTEN TILL SKANDINAVIEN. HUR HAR DET PÅVERKAT MUSIKSKAPANDET?
– Europeiska samhällen är mer öppna för experimentell musik. Det egyptiska samhället har så mycket mer kontroll över musiken. Du behöver ha polisens tillstånd för att spela musik, till och med för en oud-konsert. Det är ju ett militärt land. Om du spelar musik på gatan kommer direkt en polis fram för att fråga dig om ditt tillstånd.
– Då jag uppträdde med musiker som sjunger, fick vi höra att de bör sjunga till fördel för presidenten eller inte alls. Jag började göra lite jobb utan att ange mitt namn, alltså i elektroniska musikproduktioner. Alla som har angett sina namn är nu i fängelse eller döda. Så den egyptiska scenen är inte öppen för det experimentella, att till exempel mixa oud och electronica eller ta fram nya ljud genom ouden. När jag är där måste jag göra mer traditionell egyptisk eller irakisk musik, eller covers. Jag gjorde det för att kunna arbeta. Men som musikskapare, behöver du frihet. Det bästa är att skapa.
– Den största förändringen för mig är att inte hela tiden vara i kontakt med traumat. När jag rör mig och byter plats, får jag andra intryck och det skapar en frihet. Det finns ett utrymme för att få skapa eftersom när jag går ut behöver jag inte oroa mig för att män ska trakassera mig. Jag känner mig inte placerad i en box här. I Egypten är det tillräckligt modigt att vara kvinna och spela men det finns inte utrymme att göra det jag vill som musiker. I Kairo är det svårt att läka, när du ständigt blir påhoppad och trakasserad och påmind om övergrepp och det trauma som finns där.
HUR BEGRÄNSAD ÄR MUSIKSCENEN I EGYPTEN?
– Flera musikställen har stängts på senare tid i Kairo, till följd av att musikerna som spelar där inte visat sig positiva till den egyptiska regimen. För de som visar sig positiva, finns det möjligheter. Men att vara oberoende och självständig i sina åsikter som musiker kostar mycket pengar. Det gäller även inom andra kulturområden.
– Mina två bästa konserter var i Stockholm och Zurich. De var mina personliga ”fuck you” i en mycket positiv betydelse. I Kairo får du ständigt besök under konserter av tjänstemän från Skatteverket. De frågar om du har betalt skatt ordentligt för att framträda, och även om du har det, behöver du muta dem för att de inte ska ange något annat om dig. Det finns också representanter från musikernas fackförbund och från polisen. De vill också ha mutor, annars kan de hitta på olika saker om dig. De kommer fram till dig först efter konserten. Jag och mina vänner brukar skämta om vilka som finns i publiken, vilka är från polisen idag? Vilka är från Skatteverket? Oftast är det de med mustasch som inte dansar!
Yasmine skrattar igen, som så ofta.
– Men jag frågar mig; om jag vill spela musik eller utöva konst som handlar om samhället – hur ska jag inte kunna prata om religion eller om kön? Att arbeta som musiker i Egypten är kvävande. Och livet i sig kvävde mig; jag slutade att promenera på gatorna för fem år sedan.
JUST NU….
För tillfället är Yasmine inne på att spela in ljud från olika djur. Hon vill åka till zoo i Köpenhamn för att få tillfälle att spela in vilda djur. Hon har många olika projekt på gång och deltog bland annat i Sommarscen Malmö, digitalt, och hade konsert på ljudfestivalen på Inkonst i juni och möjligen kan det bli ett samarbete med Malmö symfoniorkester under hösten. Hon har samarbetat med Nathan Larson för en inspelning i St Johanneskyrkan, och även med Uppsala konstmuseum. Till hösten 2021 ska Yasmine gå ännu en kurs i ljudkomposition på Lunds universitet.
– Den musikproduktion jag har nu och som jag förväntas göra är nästan tre gånger så stor jämfört med vad jag gjort hela mitt liv! Men jag är utanför boxen! Att uppträda utan att ha offentliga konserter som det varit under corona-tiden, gör ju att jag dessutom får många fina live-inspelningar för framtiden.
Hon skrattar igen. I samma stund meddelar bartendern oss att det är stängning om fyra minuter. Vi tar på oss och går ut.
TEXT: KAROLINA JEPPSON
FOTO: SASCHA KAJIC
Yasmine Al Baramawy, från Kairo, har varit i Malmö sedan augusti 2020 och är fristadsmusiker till augusti 2022. Fristadsprogrammen arrangeras mellan städer och organisationen ICORN (International Cities of Refuge Network). Varje stad förbinder sig att under två år stå för uppehälle och boende för en författare, konstnär eller musiker som inte kan utöva sitt yrke i hemlandet på grund av förföljelse, hot eller trakasserier.