I ett knappt belyst Palladium intar de tre musikerna scenen och trycker på play. Filmen ”Nanook of the North” rullar igång. Jean Martin sätter sig bakom trumsetet och Jesse Zubot tar sin fiol. Tanya Tagaq, står i mitten. Hon har en snäv långklänning som understryker en späd kropp. Genast tar hon ton och rösten är mäktig. Den rymmer allt från djupa gutturala ljud till högt klingande toner. Bakom musikerna rullar bilder från 1922, bilder av en inuitfamiljs överlevnad, jakt, bygga igloo och andra vardagsbestyr. Det känns som om Tanya ser filmens bilder rulla upp innnaför hennes ögonlock, inte en gång vänder hon sig om. Musiken är i perfekt synkronisering med bilderna, hundarnas ylande och när jakten blir allt intensivare, finns ett tydligt crescendo i musiken.Vi vågade påstå att det kommer bli en minnesvärd kväll. En konsert vi kommer prata om framöver. Jag tror att många är beredda att hålla med oss. Efter konserten hördes många röster som tyckte det var årets konsert, bästa de hört, tack för att du tog hit dem….
I logen efter konserten frågade Tanya: – Tror de tyckte om det? Svaret blev: – They loved it!
