När musik och aktivism strålar samman – Ebo Krdum är ”artivist”

I Darfur arbetade han aktivt mot diktaturen i Sudan. Kampen pågår fortfarande varje dag – i ord, musik och handling. I höst kommer Ebo Krdum till Malmö – möt honom i ett samtal om allt från att vara ”artivist” och panafrikanist till att vinna en Grammis.

Text: Karolina Jeppson

Ebo Krdum vann i år en Grammis i kategorin bästa folkmusik, för albumet Diversity, som han producerat tillsammans med violinisten och Kolonien-medlemmen Anna Möller och skivbolaget Supertraditional. Ebo och hans band har hyllats för sitt unika och samspelta sound av afrikansk blues, afrobeat och nordisk folkmusik. För albumet har han även fått Stims pris för bästa kompositör, blivit nominerad till Nordiska Rådets musikpris 2022 och till Bästa artist av brittiska tidskriften Songlines. Men redan nu finns han nya skiva Love & Struggle ute digitalt – mer avskalad och akustisk än den förra.

Självlärd musiker

Ebo är en helt självlärd musiker. Under uppväxten i en by i södra Darfur, i västra Sudan, var radion den första källan till musik.
– Efter att ha lyssnat på radio byggde jag en flöjt och sedan trummor att spela på. Men det var när jag såg på tv som jag kunde koppla ihop soundet med hur instrumenten såg ut. Efter det byggde jag min första gitarr. Så tv:n bidrog också till att jag använder de instrument som jag har idag. Jag spelar de flesta utom blåsinstrument, berättar Ebo när vi sitter ner för ett samtal under en showcase-festival för nordiska band i Aalborg, Danmark.

När Ebo byggde sin gitarr var han runt tolv-tretton år. Strax därefter flyttade han in till Darfurs huvudstad Nyala. Där började också hans musikaliska resa – både spelandet och skrivandet tog fart.
– Förut när jag sjöng så hittade jag alltid på texterna och härmade artisterna, men det var långt ifrån hur texterna lät på riktigt. Några av de artister jag lyssnade på var Ali Farka Touré och Boubakar Traoré från Mali, och Mariame Aomu från Sudan. Mariame är en av de artister som inte fick chansen att komma utanför Sudan. De spelade henne på radio i Darfur, och hon lyckades göra genombrott i Khartoum. Jag träffade henne under en resa till Khartoum med en teatergrupp då jag var i tioårsåldern. Sedan dess var jag alltid varit i närheten av henne. Hon har lärt mig mycket, bland annat sångteknik.

 Uppdelat land

Mariame Aomu gick bort för fyra år sedan. Jag frågar Ebo varför så få sudanesiska musiker har nått de svenska scenerna.
– Sudan är ett väldigt uppdelat land så det som har lyckats komma ut till världen är främst musik från norra Sudan och bara från huvudstaden Khartoum. Musiker i resten av landet fick inte chansen. Det som spreds internationellt var sudanesisk pop influerat av omvärlden, med moderna instrument. Men musik där man använde traditionella instrument eller på lokala språk och rytmer – den musiken fick inte chansen.

Är det så fortfarande?
– Det har blivit lite bättre i min generation. Vi har jobbat mycket på det. Men Khartoum har alltid varit bra på att omvända ideologierna hos artisterna. Du kanske har startat som en roots-musiker från något marginellt område i Sudan – sen vill de att du ska komma till Khartoum. Där får du folk som skriver din musik till dig på ett visst sätt, nya instrument, nya rytmer och ett annat språk. Du måste lägga bort din egen musik om du ska passa in.

Ebo och några andra musiker från Darfur, södra Sudan och området vid Nuba-bergen bestämde sig för att inte gå med på att ändra sin musik.
–  Vi ville sjunga våra egna sånger. Vi kom till Khartoum för att medverka på festivaler men sen åkte vi tillbaka till våra regioner. Jag var alltid väldigt anti mot Khartoum – ända tills idag. Det har förstås jättemycket att göra med politiken.

Musiken som vapen i revolutionen


Vid 15 års ålder var Ebo aktiv och engagerad i både kulturlivet och i Darfurs motståndsrörelse.
– Generationen innan mig hade inte jobbat lika hårt som musiker, jag kände ansvaret att någon måste göra något: Någon måste bryta mönstret mot att flytta till Khartoum för att kunna leva som musiker. Det krävde att man måste offra något, att jobba gratis och vara engagerad.

Revolutionen mot den diktatoriska regimen i Khartoum började 2002. Trots att Darfur stod för mer än hälften av den sudanesiska nationella ekonomin, kom inte mycket Darfurs befolkning till del. Regional media fanns inte och negativ propaganda spreds från Khartoum.
– När jag blev rekryterad till revolutionen använde jag musiken som en metod för rättigheter. Regeringen hade all media. Det som sändes från Khartoum om Darfur var vad befolkningen trodde på: förtal om tjuvar och rånare. Det var mycket hjärntvätt. Där kom vår roll som musiker, att jobba tillsammans med befolkningen och att inte bära vapen. Vi behövde övertyga dem om att radio, tv och tidningar inte stämde. Revolutionen ville utveckla regionen och förändra genom en politisk maktfördelning som gällde sjukvård, skolor och utbildning, bra vägar och infrastruktur – inget mer. Det tackade regeringen nej till. Vi ville inte krig från början. Men det blev krig 2003.

Hur arbetade du?
– Jag jobbade mest på gatorna, och spelade musik. När jag såg att det var mer än 50 personer, skickade jag med budskap om revolutionen – jag sjöng om dem i låtar och hade mellansnack mellan låtarna och pratade djupt om revolutionen. Och då riskerade man att fängslas eller att bli utsatt för tortyr.

Blev du fängslad?
– Ja, det hände flera gånger, det var vi alla medvetna om. Under den tiden började alla städer i Darfur fyllas av internflyktingar, byar brändes varenda dag. Vi levde mitt i den orättvisan – det fanns inget annat val. Det gick inte att bli rädd för att bli torterad när tusentals människor dör varje dag. Så jag körde på – jag blev arresterad flera gånger och torterad, men sen släppte de mig igen. Varje gång de arresterade mig så hände något större och jag blev inte intressant längre. Då slängde de ut mig, och jag kunde fortsätta tills de tog in mig nästa gång. Men jag var med om mycket fysisk och psykisk tortyr.

Under den här tiden arbetade Ebo både i en egen organisation och parallellt som anställd av olika FN-organ.
– Jag startade en organisation med folk i min ålder, några var musiker, några skådespelare. Vi hade en hemlig underground-lokal där vi kunde träffas och samla vittnesmål och rapporter, hjälpas åt att översätta till engelska och franska så vi kunde skicka vidare till FN. Jag jobbade mycket med de kvinnor som utsatts av systematisk våldtäkt från regeringssoldater. Till oss kunde de säga vad som hände, vi fick läkarintyg och kunde skicka rapporter vidare eftersom det behövdes internationell uppmärksamhet. FN sa att det saknades bevis; så vi började inhämta bevis.

Tvingades lämna Darfur


Men Ebo levde farligt. Egentligen var det inte tillåtet att arbeta aktivistiskt och samtidigt vara anställd av FN eller någon annan hjälporganisation.
– Man ska vara neutral och endast göra humanitärt arbete. Men det gick inte för mig – vi behövde ju bevis. Så jag använde min FN-bricka för att kunna sprida medvetenhet om revolutionen och använde mina kontakter för att kunna få läkarintyg för våldtagna kvinnor och tonåringar. Jag utnyttjade det helt enkelt. Jag gjorde fel men situationen sa något helt annat. När jag satt i en FN-bil med internationella viktiga personer kunde jag inte bli arresterad. Det var ett skydd för att kunna fortsätta arbeta som aktivist och samla bevis.

Så småningom eskalerade konflikten. Då Ebo var på utbildning i ett grannland brände regeringsstyrkorna stora delar av hans hemstad i samband med deklarationen 2007 om brott mot mänskligheten. Lokalen brändes ner. Det blev för farligt att åka hem och det var också för farligt att stanna i grannlandet.

– Jag hade hopp om att det skulle vända efter att deklarationen kom. Men det blev tvärtom. Jag hade en plan att resa till Frankrike och sen komma hem till Darfur lite senare. Vår ledare som startade revolutionen och Sudan Liberation Army befann sig i Frankrike. Då skulle jag kunna jobba heltid därifrån med revolutionen. Men innan jag kom så långt började jag förstå vad som hänt – jag kom till insikt om att jag är artist också. Revolutionen måste inte ha en geografi. Mina vänner uppmuntrade mig att inte välja Frankrike om jag skulle kunna göra något och ha ett tryggt liv. Jag började tänka på Olof Palme och Sverige. Han var en av de jag läst om när jag läste om politiker och panafrikanister i Västafrika. Jag tänkt att jag kunde jobba från ett land som Sverige också.

Ebo kom till Sverige 2010. Då hade han gjort mycket redan i livet, mer än de flesta 22-åringar ens kunnat föreställa sig.
– Det blir länge nu. Tiden går…, säger han och skrattar.

En ”artivist”


Du brukar säga att du är ”artivist” – vad menar du med det?
– Musiken och aktivismen har alltid gått ihop för mig, musiken jag skrev uttryckte den aktivism som jag kämpade för: Aktivismen för yttrandefrihet.

På vilka sätt är du mer aktiv politiskt idag?
– Genom musiken vill jag inspirera alla till att säga nej till diktatur. Men jag har också varit delaktig i demonstrationerna 2018-19 och 2021 efter militärkuppen. Tillsammans med andra aktivister som befinner sig i diaspora från Sudan, jobbar vi från våra respektive länder och har nära kommunikation med de som befinner sig i Sudan. Vi ger också direkt finansiering och stöd till gatorna och protesterna. Jag gjorde en turné i Storbritannien 2019 och alla intäkter gick direkt till demonstranterna på gatorna.

För Ebo går det inte en dag utan att han blir uppdaterad och själv skriver om situationen i hemlandet och i andra länder, i mail, i whatsapp-grupper och i samtal.
– Men det ger ju också mig inspiration till låtarna – jag skriver låtar som också bidrar till aktivismen. Det går runt och in i vartannat.

Du nämnde Olof Palme när du läste om västafrikanska politiker och panafrikanister. Vad innebär det för dig att vara panafrikanist?
– Panafrikanism handlar om organisation, kommunikation, gemensam utveckling och ekonomi. Det viktigaste är att bekämpa korruption och att befria sig från den moderna kolonialismen. Det finns ju olika generationer av panafrikanister. Generationen med Garvey och Hailie Selassie var mer radikala än de senare Nkrumah och Sankara. Jag hör till den senare skolan. De sa att vi måste börja med att bekämpa korruptionen. Då blir vi fria från kolonialismen och kan bli självständiga på riktigt. Alla länder i Afrika behöver enas för att bli starkare – då kan man garantera ett demokratiskt system som kan överleva diktatur. Men om få vill gå tillsammans så finns riskerna kvar – problemen löses inte. Ideologin började tilltala mig när jag förstod mer om världen och hur den globala politiken fungerar. Varför finns det rika och fattiga? Vem bestämmer? Vem tillverkar vapen? Varför är valutor olika starka? Då började jag läsa om panafrikanism och kunde knyta ihop många lösa trådar.

Grammisvinst och framtiden


Grammispriset i maj i år, i kategorin bästa folkmusik med succé-albumet Diversity, var endast ett av flera pris och nomineringar.
– Det känns väldigt kul att ha varit med och upplevt hela grejen med Grammisgalan, förutom att just bli nominerad och få pris.

Tycker du att konserter är tillräckligt för att dina budskap ska gå fram?
– Det beror på. Ibland räcker musiken. Jag skriver på åtta olika språk i projektet Diversity och skriver för minoriteter. Det finns en viktig tanke bakom här – att jag vill representera och inkludera de grupperna. När man sjunger på de dominerande språken hamnar ju jättemånga utanför. Jag brukar också uppskatta när folk kommer fram och frågar om specifika låtar. När de visar att melodin har sagt dem något. Jag föredrar mindre konserter där det går att samtala, snarare än att bara vara entertainment-artist. När jag står på scenen delar jag med mig av historien, av sorg, av olika situationer i verkligheten – som wake-up-calls!

Hur ser närmsta framtiden ut?
– Jag har flera spelningar fram till slutet av året. Jag skriver mycket nya låtar hela tiden och försöker bromsa mig, jag är väldigt produktiv. Det är fint och det är bra. Men jag är orolig för att jag inte hinner spela in allting, säger Ebo med ett lätt skratt.

I sommar spelade Ebo Krdum bland annat på skånska Huaröds festival och karneval, norska Förde-festivalen och Urkult. Mix Musik ser mycket fram emot att ta emot Ebo Krdum i Malmö när hösten smyger sig på. Och till dess hinner vi också lyssna in den nya skivan.

Vi använder cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig.
Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?